Shrobenhausen 1836-Munich 1904 German painter. The son of a master builder, he trained for his father's profession at the Kenigliche Landwirtschafts- und Gewerbeschule in Landshut, also working from 1851 in the sculpture studio of Anselm Sickinger (1807-73) in Munich. His elder brother, Karl August Lenbach (1828-47), had already become involved with painting, and it was through him that Franz Lenbach met Johann Baptist Hofner (1832-1913), an artist who had studied at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich. They went on sketching expeditions together, and Hofner introduced him to plein-air painting. After spending two semesters at the Polytechnische Schule in Augsburg (1852-3), and some months in the studio of Albert Grefle (1807-89), a portrait painter in Munich, Lenbach entered the Akademie in Munich in 1854. In 1857 he attended the classes of Karl Theodor Piloty (later von Piloty), who was renowned for his history paintings. Lenbach produced his first important painting, the Angel Appearing to Hagar in the Desert (1858; destr.), while in this class, followed by Peasants Trying to Take Shelter from a Thunderstorm in a Chapel (1858; destr.; oil sketch, Schweinfurt, Samml. Schefer). The sale of this picture, together with a scholarship, enabled him to accompany Piloty on a journey to Rome with Ferdinand von Piloty (1828-95),   Related Paintings of Franz von Lenbach :. | Portrait of a little girl with cat | Young boy in the Sun (mk09) | Portrait of a little girl with cat | Portrait einer Dame | Young Boy in the Sun |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Honore Daumier
1808-1879 French Honore Daumier Locations In some 40 years of political and social commentary Honore Daumier created an enormously rich and varied record of Parisian middle-class life in the form of nearly 4,000 lithographs, about 1,000 wood engravings, and several hundred drawings and paintings. In them the comic spirit of Moli??re comes to life once again. After having been the scourge of Louis Philippe and the July Monarchy (1830-1848), Daumier continued as a satirist of Louis Napoleon and the Second Empire (1851-1870). Poor himself, the artist sympathized with the struggling bourgeois and proletarian citizens of Paris. As a man of the left, he battled for the establishment of a republic, which finally came in 1870. Liberals have always applauded Daumier; some conservatives, however, have been inclined to consider him woolly-minded. Honore Daumier, born on Feb. 26, 1808, in Marseilles, was the son of a glazier. When Honore was 6, the family moved to Paris, where the elder Daumier hoped to win success as a poet. Honore grew up in a home in which humanistic concerns had some importance. A born draftsman and designer who was largely self-taught, he received some formal instruction from Alexandre Lenoir, one of Jacques Louis David students. An obscure artist named Ramelet taught Daumier the elements of the new, inexpensive, and popular technique of lithography. Daumier style is so much his own that it is not easy to disentangle influences from other artists. Rembrandt and Francisco Goya are usually mentioned, along with Peter Paul Rubens, the Venetian school, and photography.
Auguste Bigand
France (1803 - ) - Drawer